VÄLKOMMEN IN I MITT GODA KÖK!

onsdag 30 november 2011

Hjälper det att fuska?

Jag har en jävla hosta. Är inte helt pigg, men jag kämpar och kämpar för jag vill verkligen inte vara sjuk!

Vad kan vara bättre mot en ruggig hals och frusen själ än en len tomatsoppa? Nä, just det. Och Jamie han har en som man lagar på trettio minuter – och då ingår en efterrätt!

TOMATSOPPA STORA KRUTONGER KNAPRIGA GRÖNSAKER & GUACAMOLE KRÄMIGA KATRINPLOMMON & SOCKERKAKSPUDDINGAR Sid 76
Detta är alltså en ”snabb” tomatsoppa utan krossade tomater på burk eller tetra. Det är billigare med tetra (och snabbare! Promise!) men nu är det inte tänkt att det ska vara billigt. Bara snabbt och gott.

Börjar med att fuska. Jag gör i ordning alla ingredienser till sockerkakan i förväg och lägger ned dem i matberedaren. Sparar tio minuter. Och förlåt Jamie, förlåt! Men jag fick inte tag på konserverade kärnfria katrinplommon i sockerlag? Vi har inte sådant i Sverige. Och jag vet att det inte är samma som torkade katrinplommon…men va fan.

Ett kg tomater lite drygt – körsbärs dessutom – gick däremot att få tag på, därav att det inte blev billigt.

Jag kör igång, tomater och ciabatta in i ugnen, hacka, hacka, hacka, hosta. Och strax framme vid matberedarmomentet. Haha, svisch och igång. Får en mugg glögg av maken, vi dricker just nu fjolårets för vi hittade en och en halv flaska som stod kvar i spritskåpet.

Och nu, jag lovar, jag ligger före. En stund. Sen tar hacket över. Så var det det här med chilin igen. Den vanliga spanska pepparn är ju inte så stark om man tar bort fröna. Det ska man. En till två i receptet. Blir modig och tar båda till guacamolen, när jag använde piri pirin häromdagen med frön blev det ju inte så hett, och de är ju heta påstås det.

Bestämmer mig för att i dag ska jag duka själv. Lägger upp guacamolen (hojhoj vad het den blev!)och grönsakerna på mitt snygga taverna-fat och slänger det på bordet. Springer fram och tillbaka som en furie och sedan mixar jag soppan med stavmixern direkt i kastrullen. Ett tips till dig, Jamie, är att skaffa en stavmixer så slipper du hälla den varma soppan två gånger i mixern och hålla för med handduken. En stavmixer, det borde finnas i varje kök!

Var ju inte så pigg idag, jag skyller på det. Men trots fusket så stannade tiden på trettiosju minuter och trettiofyra sekunder…ja, visserligen så hann jag efterrätten och icke att förglömma; duka, men ändå… Fattar inte. Och inte räknar jag in minutrarna det tar maken att röja efter mig i köket...!

Men okej. Om ni bara ska göra en enda tomatsoppa i ert liv, ja, då ska ni göra Jamies. Den var helt enkelt gudomlig (och då hade jag ändå lyckats glömma basilikan? Som om jag inte kan läsa recept, typ), det var den absolut godaste tomatsoppa jag någonsin ätit.

Men krämiga katrinplommon & sockerkakspuddingar? Glöm det. Fel ingrediens.

Nu ska jag kurera mig.

söndag 27 november 2011

Rekordkyckling

Ja, så fick jag då äntligen gå en ny match mot Jamie, darlingen. Och med söndag i allmänhet och första advent i synnerhet, så idag skulle det tamejfan bli efterrätt också!

Eftersom vi varit på julbio redan klockan elva idag – jajamensann – så blev det en lång dag? och jag bestämde mig för att också baka lussebröd. Det var hemskt länge sedan jag bakade bullar! När så bullarna äntligen var klara, jag menar, bara för att dagen var lång, det tar sin tid att dricka kaffe också!, så var jag glad att det bara skulle ta en halvtimme att fixa middagen.

PIRI PIRI-KYCKLING POTATISSALLAD RUCCOLASALLAD SNABBA PORTUGISISKA MINIPAJER sid 120

Noggrant förarbete (jag försöker verkligen!), fram med matberedare, stekpannor och ingredienser. Glömde ta tid på det den här gången. En kvart?
Kör igång med kycklinglåren och sedan pajerna. Vilket flyt. Sedan potatisen – hur ska det gå i mikron? Och helt plötsligt känns det som jag ligger före boken…? Är det möjligt?

Slänger piri piri-såsens igredienser i matberedaren; det tar lite tid att riva cirtonerna och skala lökarna. Och sedan går det inte köra slätt. Stora bitar – för lite i maskinen. Jag byter till stavmixern och hinner drälla rätt rejält med citronsaft och gegga. Inte i stavmixerskålen utan utanför, både bänk och golv. Fortsätter med kycklingen och pajerna och ännu känns det som värsta bästa flytet. Och allt ser så gott ut!

Fortsätter springa runt i mitt kök och koncentrerat jobba på. Och så sticker tiden iväg!

Väcker maken som slöar i soffan. Utleasad dukning – igen! Och återigen värsta messen i köket!!! Hur gör jag??? Halva citroner, pressade apelsiner, mjölpåsar, en plåt med stora lussebullar, stekpannor i diskhon och vad kycklingen stänkte! Fettstänk på hela hällen och en bra bit utanför. Jiiz.
Och en hund som sprungit runt benen i hopp om att något ska tappas. Men det gjorde jag inte idag!

Femtiofem minuter och femtiofem sekunder senare (detta är obegripligt – men sant!) sitter vi så vid (makens) dukade middagsbord. Puh!

Hur irriterad jag än kan känna mig på detta att det bara ska ta trettio minuter (ett revolutionärt sätt att laga god mat snabbt, hmm) så är det inga fel på Jamies recept. Så himla gott! Trodde att såsen skulle bli superstark och vågade bara ta med en chili (receptet sa 1-2) eftersom kärnorna också skulle med men den smakade så bra. Jag hade nästan kunnat ta lite lite mer chili – det var verkligen de små, inte den spanska – men vi tränar lite på hetta här hemma…
Trots (eller tack vare) den katastrofala rekordtiden så kunde vi denna gång äta en liten portugisisk minipaj till efterrätt. Mumsig liten sak! Kanelsmak och apelsinsmak, perfekt på första advent!

Och ännu har vi saffransbullarna kvar. Jippi!

lördag 26 november 2011

Advent, men var är Jamie?

Jamie får vänta till i morgon när det är söndag. Men då ska det severas kyckling.

Ikväll åt jag och sonen hederliga nötrullader med vitlöksost och gräddsås. Potatismos och gelé till. Och det är så gott! Men har ingen aning om hur lång tid det tog - haha, med ett glas vin och lite musik i högtalarna - who cares?

Det är första advent i morgon. I år har jag bestämt mig för att gilla läget. Punkt. Julen ska vara kul. Punkt. Bara det att jag bestämt hur jag ska duka på julafton - vi blir femton stycken - och tänkt vita dukar, vitt porslin, lite röda tillbehör och glas med (olika) julmotiv (loppisfynd). Klassiskt. Läckert. Läser i Metro; den klassiska julen är ute. Amerikansk kitch med tusen julgranskulor överallt och vansinniga julgranar med blink och och och.

Så antingen är jag efter - eller före!

Kanske ska jag varva Jamie med Lilltäppans julstök? För den klassiska julen innefattar ju så mycket, kakor och bröd och sillar och julklappar och snapsar och glögg och dukar och allt allt allt! Och är man husmoder så är man! Jag tror att det behövs en hel månad för att bli klar med allt. Fast Jamie kan nog fixa det på en halvtimme!

onsdag 23 november 2011

Annan snabbmat snabbare

När jag läst tomatsoppereceptet etthundratjugosju gånger i soffan så meddelar maken att han ska träna på läktaren imorgon (läs ikväll) och ska åka direkt från jobbet dit. Ingen middag hemma alltså.

Sorry Jamie, ingen tävlan denna onsdag!

Därför blev kvällens middag för mig och sonen (upptinad) gräddig kycklinggryta med nykokt farfalle, liten grönsallad och varmt vitlöksbröd. Det tog mig mindre än en halvtimme (fusk med mat i frysen, men jag hade iaf gjort den själv), jag hann duka och tända ljus på bordet. Ingen efterrätt, nänä, men det finns en tvåhundragrammare dajmmjölkchoklad att mumsa på till kaffet senare. Hahaha! Och inte blev det särskilt stökigt i köket heller.

Men Jamie, Jamie jag kommer igen! Tycker det är så tokigt med dina halvtimmar – men va f-n! – vi kanske har olika klockor? Eller tänk om det verkligen är jag som är sjukt långsam? Tänk om jag ska kolla med maken hur han kan klara det? Det ska nog ske så småningom…

Jamies allra godaste snacks tänker jag ge er; det är ju snart fredag! Från en av hans första böcker men jag smakade dem första gången hos Johanna.

200 gram skalade mandlar (jag köper färdigskalade; Jamie tycker nog det går fortare om du skållar dem själv). Dem steker du i massor med olivolja i en stekpanna till de blir snyggt bruna. Häll upp i en skål och vrid över flingsalt och chiliflakes. Mycket av båda. Servera varma/ljumma – då är de ooootroooligt goda!

Och nu är det så här; i morgon kväll ska jag svettas till hög musik i en sal – ingen matlagning. Fredag kväll ska jag ta på mig hatten och ta ett glas vin på lokal – det är hattens dag! St Catherine Day. Katarina, modisternas skyddshelgon har namnsdag.

Så kanhända slåss jag mot Jamie på lördag om jag orkar.

tisdag 22 november 2011

Planering

Idag gick det grymt fort laga käk – köttfärssås på polarbröd – men så var den ju inte från Jamies kokbok…

Har nu bestämt morgondagens snabbis; jag ska ge mig i kast med en Tomatsoppa. Och, nej, den är inte gjord med krossade tomater på burk vilket man kunde misstänka eftersom det ska gå undan och dessutom ska man hinna med krutonger, sallad och pudding till efterrätt. Jag känner redan nu att det kommer sluta fel.

Läromästaren Mr Oliver vill inte att man gör måltiderna på fri hand och inte ska man använda andra ingredienser (nähä) eller mått heller… Man ska organisera om köket och utrustningen… Är det en sekt eller?

Det är ingen som tvingar mig, jag vet. En av de sista recepten i boken är tapas för sex glada. Fem sorter. På en halvtimme? Visst.

Kvällens uppgift blir nu att läsa tomatsoppereceptet trehundratjugosju gånger så jag inte behöver läsa så mycket under matlagningen.

söndag 20 november 2011

Är hett lika med snabbt?

Det var kul att lägga upp länken på FB! Jag gillar ju att skriva men att bara läsa det själv… Tid tar det ju självklart att skriva, haha, som man kanske kunde använda till matlagning istället…? Jag skriver inte ut Jamies recept; antar att man inte får göra det hursomhelst! och inte ids jag det heller. Men om du har hans kokbok så kan du ju se själv…(Nej, jag är inte sponsrad…)

Bilder ska jag komma med också men jag har problem med sladden och överföringen, snyft. Menar mellan kameran och datorn.

Här kommer kvällens resultat:
KYCKLINGSPETT OTROLIG SATAYSÅS ELDIG NUDELSALLAD FRUKT & MINTSOCKER sid 110

Eftersom jag varit iväg och rört på mig i grupp mellan halv fem och halv sex så måste ju verkligen middagen gå fort att laga. Därför förberedde jag så mycket som gick innan jag åkte – men tog tid på det! Alltså tog fram kastrullerna och skärbrädorna och sådant som kan ligga framme; det andra organiserade jag i kylen, haha! Men det ingår ju liksom egentligen inte i de här 30-minutersrecepten, själva förberedelsen. Konstigt. För då tar det ju inte trettio minuter.

Sex minuter och sjutton sekunder. Idag var det inte så mycket som skulle fram. (Och jag har inte hackat eller fuskat på annat sätt.) Däremot har jag läst igenom receptet hur många gånger som helst vid det här laget – borde nästan kunna det utantill – och vet ju därför att salladen inte stämmer…suck. Men det fanns inte gem-sallat så jag tog romansallad. Jag vet att gem är en liten minivariant av roman, fast något hårdare. Jamie, stackarn, har tänkt att man liksom ska äta maten med de här små gem-bladen och det kan jag säga inte kommer att fungera med romanen!

Kommer hem, sätter igång klockan och kör i gång!
Sataysåsen går bra, tjofs i matberedaren med ingredienserna, lite grovhack, men flyter på. Smakar av den; h-vete vad stark!!! Well, well…

Gör kycklingspetten enligt Jamies fiffiga modell och rullar de i halva sataysåsen. Här måste jag berätta att jag faktiskt blötlagt träspetten innan jag åkte iväg och svettades. Annars skulle de bara legat i blöt i sex minuter, ojoj, alldeles för kort tid (säger jag, kocken) de ska in i jättevarm ugn, ju! Sådärja, skjuts in i ugnen!

Slår sönder cashewnötterna och lägger dem i lilla stekpannan. Öppnar kylskåpet – helvete! – ner på golvet faller en bricka med fyra små glasskålar innehållande en misslyckad chokladkräm från i fredags…och en (vintage!)skål går i tusen bitar…med chokladgojs…

Jag skriker på maken: NU får du hjälpa till…! (Han hade erbjudit sin hjälp tidigare från soffan men jag sa att det är en person som ska laga halvtimmeskäket.)

Under tiden hinner jag bränna cashewnötterna. Jävla induktionshäll. Jamie han har minsann en annan häll som inte jävlas. Nötterna är till hälften svarta och går alltså inte använda. Varför händer det här?

Fixar nudlarna och kryddningen till dem medan maken torkar och dammsuger golvet. Kontrollerar kycklingspetten i ugnen – som doftar fantastiskt – och konstaterar att de får gå en stund till. konstaterar också att träspettenär svarta. Ber maken duka – igen. (Dukningen ska ingå i halvtimmen. Otroligt.)

Får upp allt i skålar och gör en improvisation igen. Hittar flagad mandel i skåpet, rostar dem och använder dem istället för cashewnötterna. Genialiskt!

Klockan stannar på fyrtiofem minuter och tjugosju sekunder. Och har ni märkt något? Just det – ingen efterrätt…

Yippi, det här var gott! Mmm, sataysåsen stark som sat.., men lite gräddfil till mildrade styrkan.

Till efterrätt ska jag istället göra Pollyfluff! Och den tänker jag inte räkna med i tiden. Jag förberedde den igår och den ska jag snart vispa upp och servera maken som varit så snäll och hjälpt mig…

lördag 19 november 2011

Snabba middagar som hos Jamie!

INLEDNING

Jag arbetar med mat hela dagen. Trixar och mixar förskolemat och är matlagningsvan, i allra högsta grad. Kommer hem och – puh – nä, jag kan överleva på en påse Polly, bara jag slipper laga middagen! (Ja, det finns andra i hushållet som också kan laga mat men det är inte direkt så att vi slåss om vem som ska ställa sig vid spisen)

Helgen är en helt annan femma; det är ju inne att långlaga på helgen – fast det har vi gjort hemma hos oss i flera år. Då är det kul! Man är utvilad, man kan ta ett glas vin eller en drink under tiden man – ofta tillsammans – gör helggott käk.

Men att stå i affären klockan sjutton och gäspa framför diskarna tillsammans med hundra likasinnade och ungar och kundvagnar… Varje gång när jag kommer hem med korv och makaroner lovar jag mig att det ska bli sista gången… Och det händer ibland att jag styrkt av den goda tanken sätter mig ner och gör en matlista – hej hopp – med tio dagars framförhållning och åker och storhandlar och köper alla ingredienser jag noga skrivit upp.

Första dagen äter vi en välbalanserad och näringsrik sammansatt måltid med fräsch sallad och citronvatten och om jag är på riktigt bra humör: nybakt bröd! Länge leve husmodern!

Andra dagen har jag (hur gick det till?) missat handla en av de viktigare ingredienserna i middagsrätten; jag blir sur, tvingas improvisera, salladen blir bara gurka och mycket paprika (som egentligen inte skulle användas förrän dag fyra) vilket innebär att på den tredje dagen står jag återigen som en zombie nere på det dyra ICA nära…

Husmodern är död!

Och i frysen samlas fisken och köttfärsen och kycklingen, och i kylskåpet tynar resten bort.

Hur svårt kan det vara?

Matkasse! Matkasse! Det måste man ha, det har alla stressade barnfamiljer och alla som på något sätt prioriterat bort matlagningen. För det är så mycket enklare att öppna sin påse Polly (ja föralldel, en Dajm mjölkchoklad funkar också – bara det är 200gram) sätta sig i soffan och kolla på halv åtta hos mig. Och tänka att, fan där kunde jag vara med, jag som lagar så god mat! Bara inte just nu…

Tillbaka till matkassen! Varför ska jag som är så himla matkunnig låta någon annan bestämma vad jag ska äta? (Och här lägger jag mig på rygg – jag vet att många älskar detta och lovordar denna matkasse högt – de får göra det!) Men jag blir tre år igen – Kan själv!

Jag har tusen kokböcker och lika många Allt om Mat-tidningar (faktiskt vartenda nummer sedan 1985…) Hur svårt kan det vara?

Så jag köper en kokbok till. En där Jamie Oliver lagar middagsmat på trettio (30!) minuter. Trettio minuter och sedan ska maten stå på bordet. Sallad, varmrätt och efterrätt. Följ hans anvisningar till punkt och pricka och få tid över till annat.

Jag ska fan prova.

LÅT OSS BÖRJA

Men att laga ur hans kokbok varje dag (eller ens måndag till torsdag) känns inte genomförbart. Det är träningar och matcher i vägen. Jag tränar på Friskis och maken tränar på läktaren.

Onsdagar. Då kan jag laga halvtimmesmaten. Och fredagar, det är bra om det går snabbt då så man kan somna i soffan med gott samvete – i dubbel bemärkelse. Gott alltså. Och kanske en och annan söndag när vi inte har stor söndagsmiddag.

Så, Jamie, låt mig testa dig. (Du är fortfarande min favoritkock från tv och jag har ett par andra kokböcker av dig också…)

LEVER & BACON RÖDLÖKSSKY MOSAD POTATIS GRÖNSAKER MED DRESSING BÄRDESSERT sid 226

Mycket förberedelser innan man kan sätta igång, det tar ju också tid! Allt plockas fram inklusive kastruller och matberedare och ångkokare…vänta nu, det har jag ingen! Fan, Jamie säger ju att man måste skaffa allt på hans lista…men jag struntar i det; herregud, jag har ingenstans att ha den heller och vad kostar den och hur ofta ska jag använda den?

Och levern måste jag skiva. Nu vaknar katten, han måste känt lukten och han står vid mina fötter och han skriiiiker och jag tar en bit lever och bär den till hans skål och han flyyyger fram och upp på bänken. Bra, någon blev riktigt nöjd! Tre bitar fick han.

Såja, nu har jag förberett allt och sätter därmed igång klockan. Följer Jamie slaviskt, bortsett från improvisationen att inte använda ångkokaren. Ett annat problem bara – han har inte induktionshäll. Och någonstans efter moment fyra sneglar jag på sockerlagen som nyss var lätt puttrande och ser hur den snabbt – mycket snabbt – ändrar färg och blir brunare och brunare och till och med när jag lyft den av spisen så blir sockerlagen brunare. Varmt, typ. Inser att det inte går göra den efterrätten i det läget. Tar några extra minuter att få bort det söta som fastnat i kastrullbotten.

Flänger fram och tillbaka i köket mellan bänkar och spis och har trots avsaknaden av efterrätten mycket på gång samtidigt. Maken frågar något men jag har inte riktigt tid för kallprat. Slutligen leasar jag ut dukningen till honom.

Vänder på levern i stekpannan – bara en gång, så säger Jamie! – pressar citron över romansalladen som kokats lätt i vatten istället för att ligga i ångkokaren (och som egentligen skulle varit mangold) och lägger upp den krossade potatisen på snygga retrofatet, häller upp rödlöksskyn i en kanna, dräller förstås men snart är allt uppställt på matbordet. Ser gott ut men har det bara gått trettio minuter?

Fyrtiotvå minuter och fyrtiofem sekunder. Utan efterrätt. Dåligt!

Detta var trots allt värt varenda minut. Jag och maken som båda är galna i lever satt tysta och mumsade…rödlöksskyn var suveränt god och levern perfekt stekt och till och med den kokta romansalladen smakade gott!

Efteråt improviserade jag fram efterrätten väldigt enkelt; jag vispade upp vaniljvispen och serverade avrunna mandarinklyftor och färska hallon till den. Allt går!

SPAGHETTI ALLA PUTTANESCA KRISPIG SALLAD VITLÖKSBRÖD SILKESLEN CHOKLADKRÄM Sid 54

Fredag. Nu blir det pasta pronto, haha!

Ett jävla förberedande är det. Nästa gång ska jag ta tid på det också. Får en GT också. :)

Börjar bra, vitlöksbrödet in i ugnen, dunkar chokladen i bänken, den börjar smälta i vattenbadet. Lite meckigt att koka pastan under vattenbadsskålen där chokladen smälter, men…

Jag öppnar tonfiskburken. Vilken tur att katten är ute! Nä, jag kan inte hjälpa det – burktonfisk luktar kattmat! – men nu ska det vara det enligt receptet. Och det andra kapris och sardeller och oliver och vitlök och chili och tomater? Mums! Luktar rätt gott också faktiskt.

Även denna matlagning flänger jag runt som ett torrt skinn – allt det här hackandet? Borde det ingå i förberedelserna? – och märker att jag stökar till det.

Maken får duka igen.

Undra om de har en annan sorts vispgrädde i England? För min ”chokladkräm” uppe på pastakastrullen blir ingen kräm. Jag häller (fördelar säger Jamie) upp den i små glas, tittar på den och ställer in den i kylskåpet. Bort.

Nåja. Fänkålen och rädisorna rivs, pastan blandas med puttanescasåsen och brödet tas ur ugnen. Brödet doftar härligt!

Fyrtio minuter och fyrtionio sekunder senare sitter vi vid bordet. Återigen utan efterrätt…och vilken jävla mess i köket!

Och jag tyckte inte det var gott. Burktonfisksmaken slår igenom, jag saknade sardellsmaken och chilin var inte så stark (det är ju inte Jamies fel!). Maken tyckte det var ok men den fick inte alls samma ovationer som levern. Kanske var det vinets fel; vi tog en Bardolino istället för Valpolicella som var Jamies förslag.
Vem vet.

Fänkålssalladen däremot var oväntat god! Och ett vitlöksbröd är ju svårt att slå…

Och chokladkrämen? Njae, ingen kräm direkt. Tog en whisky till den som tröst.
Men trettio minuter? Hmmm.

På söndag blir det kyckling.