INLEDNING
Jag arbetar med mat hela dagen. Trixar och mixar förskolemat och är matlagningsvan, i allra högsta grad. Kommer hem och – puh – nä, jag kan överleva på en påse Polly, bara jag slipper laga middagen! (Ja, det finns andra i hushållet som också kan laga mat men det är inte direkt så att vi slåss om vem som ska ställa sig vid spisen)
Helgen är en helt annan femma; det är ju inne att långlaga på helgen – fast det har vi gjort hemma hos oss i flera år. Då är det kul! Man är utvilad, man kan ta ett glas vin eller en drink under tiden man – ofta tillsammans – gör helggott käk.
Men att stå i affären klockan sjutton och gäspa framför diskarna tillsammans med hundra likasinnade och ungar och kundvagnar… Varje gång när jag kommer hem med korv och makaroner lovar jag mig att det ska bli sista gången… Och det händer ibland att jag styrkt av den goda tanken sätter mig ner och gör en matlista – hej hopp – med tio dagars framförhållning och åker och storhandlar och köper alla ingredienser jag noga skrivit upp.
Första dagen äter vi en välbalanserad och näringsrik sammansatt måltid med fräsch sallad och citronvatten och om jag är på riktigt bra humör: nybakt bröd! Länge leve husmodern!
Andra dagen har jag (hur gick det till?) missat handla en av de viktigare ingredienserna i middagsrätten; jag blir sur, tvingas improvisera, salladen blir bara gurka och mycket paprika (som egentligen inte skulle användas förrän dag fyra) vilket innebär att på den tredje dagen står jag återigen som en zombie nere på det dyra ICA nära…
Husmodern är död!
Och i frysen samlas fisken och köttfärsen och kycklingen, och i kylskåpet tynar resten bort.
Hur svårt kan det vara?
Matkasse! Matkasse! Det måste man ha, det har alla stressade barnfamiljer och alla som på något sätt prioriterat bort matlagningen. För det är så mycket enklare att öppna sin påse Polly (ja föralldel, en Dajm mjölkchoklad funkar också – bara det är 200gram) sätta sig i soffan och kolla på halv åtta hos mig. Och tänka att, fan där kunde jag vara med, jag som lagar så god mat! Bara inte just nu…
Tillbaka till matkassen! Varför ska jag som är så himla matkunnig låta någon annan bestämma vad jag ska äta? (Och här lägger jag mig på rygg – jag vet att många älskar detta och lovordar denna matkasse högt – de får göra det!) Men jag blir tre år igen – Kan själv!
Jag har tusen kokböcker och lika många Allt om Mat-tidningar (faktiskt vartenda nummer sedan 1985…) Hur svårt kan det vara?
Så jag köper en kokbok till. En där Jamie Oliver lagar middagsmat på trettio (30!) minuter. Trettio minuter och sedan ska maten stå på bordet. Sallad, varmrätt och efterrätt. Följ hans anvisningar till punkt och pricka och få tid över till annat.
Jag ska fan prova.
LÅT OSS BÖRJA
Men att laga ur hans kokbok varje dag (eller ens måndag till torsdag) känns inte genomförbart. Det är träningar och matcher i vägen. Jag tränar på Friskis och maken tränar på läktaren.
Onsdagar. Då kan jag laga halvtimmesmaten. Och fredagar, det är bra om det går snabbt då så man kan somna i soffan med gott samvete – i dubbel bemärkelse. Gott alltså. Och kanske en och annan söndag när vi inte har stor söndagsmiddag.
Så, Jamie, låt mig testa dig. (Du är fortfarande min favoritkock från tv och jag har ett par andra kokböcker av dig också…)
LEVER & BACON RÖDLÖKSSKY MOSAD POTATIS GRÖNSAKER MED DRESSING BÄRDESSERT sid 226
Mycket förberedelser innan man kan sätta igång, det tar ju också tid! Allt plockas fram inklusive kastruller och matberedare och ångkokare…vänta nu, det har jag ingen! Fan, Jamie säger ju att man måste skaffa allt på hans lista…men jag struntar i det; herregud, jag har ingenstans att ha den heller och vad kostar den och hur ofta ska jag använda den?
Och levern måste jag skiva. Nu vaknar katten, han måste känt lukten och han står vid mina fötter och han skriiiiker och jag tar en bit lever och bär den till hans skål och han flyyyger fram och upp på bänken. Bra, någon blev riktigt nöjd! Tre bitar fick han.
Såja, nu har jag förberett allt och sätter därmed igång klockan. Följer Jamie slaviskt, bortsett från improvisationen att inte använda ångkokaren. Ett annat problem bara – han har inte induktionshäll. Och någonstans efter moment fyra sneglar jag på sockerlagen som nyss var lätt puttrande och ser hur den snabbt – mycket snabbt – ändrar färg och blir brunare och brunare och till och med när jag lyft den av spisen så blir sockerlagen brunare. Varmt, typ. Inser att det inte går göra den efterrätten i det läget. Tar några extra minuter att få bort det söta som fastnat i kastrullbotten.
Flänger fram och tillbaka i köket mellan bänkar och spis och har trots avsaknaden av efterrätten mycket på gång samtidigt. Maken frågar något men jag har inte riktigt tid för kallprat. Slutligen leasar jag ut dukningen till honom.
Vänder på levern i stekpannan – bara en gång, så säger Jamie! – pressar citron över romansalladen som kokats lätt i vatten istället för att ligga i ångkokaren (och som egentligen skulle varit mangold) och lägger upp den krossade potatisen på snygga retrofatet, häller upp rödlöksskyn i en kanna, dräller förstås men snart är allt uppställt på matbordet. Ser gott ut men har det bara gått trettio minuter?
Fyrtiotvå minuter och fyrtiofem sekunder. Utan efterrätt. Dåligt!
Detta var trots allt värt varenda minut. Jag och maken som båda är galna i lever satt tysta och mumsade…rödlöksskyn var suveränt god och levern perfekt stekt och till och med den kokta romansalladen smakade gott!
Efteråt improviserade jag fram efterrätten väldigt enkelt; jag vispade upp vaniljvispen och serverade avrunna mandarinklyftor och färska hallon till den. Allt går!
SPAGHETTI ALLA PUTTANESCA KRISPIG SALLAD VITLÖKSBRÖD SILKESLEN CHOKLADKRÄM Sid 54
Fredag. Nu blir det pasta pronto, haha!
Ett jävla förberedande är det. Nästa gång ska jag ta tid på det också. Får en GT också. :)
Börjar bra, vitlöksbrödet in i ugnen, dunkar chokladen i bänken, den börjar smälta i vattenbadet. Lite meckigt att koka pastan under vattenbadsskålen där chokladen smälter, men…
Jag öppnar tonfiskburken. Vilken tur att katten är ute! Nä, jag kan inte hjälpa det – burktonfisk luktar kattmat! – men nu ska det vara det enligt receptet. Och det andra kapris och sardeller och oliver och vitlök och chili och tomater? Mums! Luktar rätt gott också faktiskt.
Även denna matlagning flänger jag runt som ett torrt skinn – allt det här hackandet? Borde det ingå i förberedelserna? – och märker att jag stökar till det.
Maken får duka igen.
Undra om de har en annan sorts vispgrädde i England? För min ”chokladkräm” uppe på pastakastrullen blir ingen kräm. Jag häller (fördelar säger Jamie) upp den i små glas, tittar på den och ställer in den i kylskåpet. Bort.
Nåja. Fänkålen och rädisorna rivs, pastan blandas med puttanescasåsen och brödet tas ur ugnen. Brödet doftar härligt!
Fyrtio minuter och fyrtionio sekunder senare sitter vi vid bordet. Återigen utan efterrätt…och vilken jävla mess i köket!
Och jag tyckte inte det var gott. Burktonfisksmaken slår igenom, jag saknade sardellsmaken och chilin var inte så stark (det är ju inte Jamies fel!). Maken tyckte det var ok men den fick inte alls samma ovationer som levern. Kanske var det vinets fel; vi tog en Bardolino istället för Valpolicella som var Jamies förslag.
Vem vet.
Fänkålssalladen däremot var oväntat god! Och ett vitlöksbröd är ju svårt att slå…
Och chokladkrämen? Njae, ingen kräm direkt. Tog en whisky till den som tröst.
Men trettio minuter? Hmmm.
På söndag blir det kyckling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar