Men jag saknar dig. Jag saknar ditt spring runt benen när jag lagade mat - din hungriga lilla rackare! Svor åt dig gjorde jag men jag älskade dig ändå, såklart!
Och alltid skulle du vara först ner för trappen! Och längst fram i kopplet! Alltid på språng!
Och när du med ett snett huvud och en sorgsen blick tittade på mig när du ville upp och sitta bredvid (eller på mig!) i soffan. Och när du försökte hypnositera kakan på bordet att hoppa in i din mun! Haha! Sötnos! Och dreglet...
Snart kommer minnena att finnas med glädje och många leenden i mitt hjärta när jag tänker på dig! Men just nu är jag ledsen och längtar efter dig...fast jag är glad att vi fick så många år med dig!
Och det är nog så här jag minns dig mest:
1 kommentar:
Så oerhört sorgligt och jobbigt när våra vänner blir gamla och inte orkar mer. Och vi som pratade om att vår pudel snart inte orkar mer, då trodde vi väl inte att Ayla skulle vara där uppe och ta emot henne tillsammans med Milla, Canya, Cera och alla andra vänner som springer och busar på de evigt gröna ängarna. Där är det ingen som är skröpplig, orkeslös eller har ont <3 Som en vän skrev på min blogg att en dag är tiden inne då vi måste kliva åt sidan och säga -Varsågod, upp och lek! Kramar om!
Skicka en kommentar