På Friends Arena

Denna morgon bjöd på frost ute. Blå himmel och klar, frisk luft. Vår trädgård är - lindrigt uttryckt - eftersatt, men även ogräs gör sig bra med frost! Se hur vackert vårt glas på altanen är! Och denna dag är en timme extra, detta är min bästa dag på hela året, det är därför jag kvittrar så glatt över frosten.

Visst är det vackert?

I går var jag och maken på invigningen av Friends Arena. Stor, häftig arena och igår skulle 46 000 personer dit och applådera ett hejdundrande spektakel med lite olika artister, somliga ur regissören Nutleys bekantskapskrets (OK, lite elak var jag nu, men jag hörde ett samtal med honom häromdagen på radio och karlskrället vägrar tala svenska!?! Va fan, han har väl bott här i fyrtio år, typ, och är gift med en svenska!?! Tänk om han varit från Pakistan eller Turkiet eller Somalia och vägrat prata/lära sig svenska..!?! Nä, tänkte väl det.)

Jag är alltid ute i god tid; jag brukar hinna med bussen som går innan den buss jag sett ut och som skulle gjort att jag varit dit jag skulle i mycket god tid. Väntan är alltså ett ledord för mig.

Därför hade vi i går via SL:s hemsida gjort upp en rutt så vi skulle vara på arenan vid 19 och då skulle vi ha en halvtimme på oss hitta platserna, typ.

Först var vår buss från vår hemmahållplats rejält försenad. Det gjorde att vi missade det t-banetåg som skulle passa in 18.42-bussen från Danderyds sjukhus - SL hade en specialarenalinje därifrån. Men vi var ju ute i god tid så jag var bara lite stressad. Det skulle ju gå bussar hela tiden och ända fram.

Det hade inte spelat någon roll om vi kommit tio minuter tidigare, förmodligen hade inte en halvtimme räckt. När vi kom upp vid bussen så, var där sjukt mycket folk, och alla skulle de på invigningen. Det var säkert 1500 personer där i en lång, ringlande, irriterad kö...och bussar som körde förbi fulla med folk alternativt nästan fulla så bara tjugo fick plats...Mäh!

Vi lyckades mot alla odds hitta en taxi som vi delade med två okända - vissa saker förbrödrar. Taxin kunde inte köra ända fram, nähä, vi fick halvspringa huuuur låååångt som helst genom ett villakvarter..?ett tag tänkte jag att vi nog var fel men till sist såg vi arenan låååångt bort...jag har nog aldrig gått så fort tillsammans med hundratals andra stressade människor - dessutom i högklackat...

Klockan 19.46 satt vi på våra platser. Let the show begin...

(Så här i efterhand fattar jag inte att vi inte riktigt förstod att det var över fyrtiotusen människor som skulle ta sig dit, dessutom kommunalt enligt radions uppmaningar hela dagen...och jag som alltid är i tid!)

Men trots att jag var torr i munnen av all stress så var det en spännande tillställning. Det händer saker hela tiden och jag hinner inte se allt och lite långt bort var ju självklart scenen fast den var i mitten och när Vickan invigde arenan stod hon på andra sidan så hon var en lite prick bara men ryktet i kön hem sa att hon burit Hunky dory.

Någonstans tycker jag ändå att det blir lite för mycket och hur spännande och fascinerande det än var så kändes det som en blek kopia av Londons OS-invigning.

Fast det var kul att vara där, när vi väl kom dit.

Hemfärden mindre kul, gick dit massorna gick och genom ett vändkors med kod (?) (den är för ivrigt 1915 om någon skulle vara runt bygget av allt runt arenan) där en och en sakta passerade...gäsp...kallt...sa jag att jag hade högklackat..? till sist upp över en tillfällig byggbro över spåret och sedan gick vi åt fel håll till pendeln och till sist gick vi rätt och som tur var så behövde vi inte vänta, fem minuter senare hade det varit ytterligare en halvtimmes väntan. Men det regnade i alla fall inte...

Ja, bilderna tagna med fånen ut över publik och scenen. Fatta att det var rätt stort i alla fall!