En vecka att glömma

Det har varit en ansträngande vecka. 

Måndag

När jag kommer hem från jobbet så sitter maken helt matt och äter smörgås. Ett yrselanfall och en kallsvettning gör att han tror att han behöver äta. Han är lite blek. Går upp (sovrummet en trappa upp med en slingrande trappa) för att vila en stund. Jag checkar av honom någon timme senare. Vid nio kommer han stapplande nedför trappen och berättar lite oroligt att höger ben, höger arm och höger kind "domnat".

Ok. Sjukvårdsupplysningen. De ringer 112. Snart står en ambulans på uppfarten. De undersöker. De uppmanar honom följa med till akuten. Jag får åka med. 

Herregud, akuten är knökfull! Ser ut som en krigszon. Jiiz, jag ser oss sitta här timme efter timme...Så blir det förstås inte. Inom tio minuter är maken uppropad och nya tester, nya prover. Tur nog så är alla prover bra. De hittar inget. När det blir dags för maken att åka genom hjärnskannern så åker jag hem; då har han fått ett rum tilldelat över natten för observation. Och nej, tack och lov, scannern visar inga konstigheter.

Tisdag

Denna dag går i ett slags dimma. Maken hör av sig, allt hyfsat, domningen i benet borta, kvar i arm och kind men mindre, jag är på jobbet, gäspar mest, ronden för maken och sedan återstår bara mötet med neurologen innan han blir utskriven. Äldste sonen har möjlighet hämta honom för maken är ordinerad vila. Diagnos? Förmodligen stress. Misstanken har förstås varit stroke men alla tester är bra. 

Vi äter fläsklägg och sötpotatismos; jag hade lagat det på måndagen, vilken tur. Typ. 

Onsdag

Nämen lite lugnt nu. Jag går till jobbet, maken går till soffan och vilar.

Kommer hem från jobbet. Och där sitter maken i soffan. Ryggskott. Tar sig knappt upp eller ner eller något. Jag får stödja, hålla, hjälpa. En naprapattid bokas till dagen efter och återigen kan sonen hjälpa sin far med bilskjuts.

Bäddar åt maken i gästrummet som ligger på mark/mellanplanet. Förbjuder honom att överhuvudtaget försöka sig på någon form av trappgång. Lägger fram kläder, fyller vattenkokare, fixar lite åt gubben.

Torsdag

Maken stapplar ut från gästrummet och konstaterar att ryggen är lite bättre. Jag går till bussen.

Bussen kommer inte i tid. Småjävlaregn. Bussen kommer tio minuter sent. Bussen piper. Bussen trasig. Bussbyte. Nya bussen kan inte öppna bakdörrarna. Nya bussen hamnar vid vartenda rödljus som visar rött. Resultat: sen till jobbet - och jag avskyr komma sent.

Varuleveransen är inte fullständig, mjölkburen står kvar på lagret. En förpackning med skivad potatis i vatten är trasig. Blött.

Dagens lunch, en grönsaksgratäng åker in i ugnen på jobbet. Efter åtta minuter går strömmen i valda delar av förskolan. Bland annat ugnen. Ingen säkring har gått. Inte jordfelsbrytaren. Vaktmästaren rings, han har just fått in sin lunch, kommer när han har ätit klart. Jaha, och barnens mat då? 

Det slutar med att vi värmer burkravioli i små skålar i mikron...för spisen gick inte heller.  Vatten till. Allt kommer i ofas. Sist kommer elen tillbaka, huvudsäkring i källaren som gått.

De saknade varorna dyker upp, ja inte alla såklart. Trasig risförpackning, ris överallt.

Som tur är så gör naprapaten ett bra jobb med maken och hans rygg blir lite bättre.

Step

Överväger att skippa torsdags-stepen. Rädd att bryta fot eller slå ihjäl mig eller vad som helst som skulle vara negativt för mig! Ångrar mig och går dit. Kör jävlar i mig järnet!!! Steppar ut varenda torsdagstimme, varenda veckotimme! (Ledaren efteråt: Vad du körde bra idag!)

Fredag-lördag

Fredagen hände inget. Maken successivt piggare i huvudet och ryggen. Sonen har hjälpt oss avsluta teve-flytten (som maken påbörjat i måndags när yrslet kom). Så nu står en gigantisk teve på ett lett bord i vår zebrahörna. Till veckan ska vi börja med vardagsrummet - om inget händer.

Idag lördag har vi tagit ledigt. Frid.