Nu tänkte jag skriva lite om min LCHF-resa!
Efter höstens andra envisa förkylning som tvingade mig ligga i soffan och vara sjuk så läste jag Matrevolutionen av Andreas Eenfeldt – även kallad Kostdoktorn! Det var en intressant bok, det förstod jag trots feberångorna, och till exempel så stod att många inte var sjuka så mycket sedan de slutat med kolhydrater – ja de snabba och långsamma – ovanjordgrönsaker går ju bra. Och de blev fria från insulinsprutor om de haft diabetes 2! Eller i alla fall kunde de minska på insulinmängden. Fantastiskt! Och hjärt- och kärlsjukdomar beror hellre på kolhydrater än mättat fett? Ja, han skrev så. Och det här med kolestrol? Hmmm. Vad man än skulle göra så inte skulle man äta Becel på mackan. Ja, f-n man skulle inte ens äta mackan… Och sockerberoende personer blev pigga, glada och friska! För att inte tala om vikten. Smala blev de också!
Eller hur? Jag trodde inte riktigt på det där. För kom igen, om det skulle fungera…? Varför är vi inte alla friska då? Det lät som rena rama mirakelkuren!
Och här på jorden låg lilla jag, förkyld i soffan och vräkte i mig Polly och Marabou dajmchoklad och drack julmust och åt en och annan kaviarmacka och tyckte så synd om mig själv. (Notera: bara socker…) Och där någonstans så föddes en märklig idé. Jag bestämde mig för att ge det en månad. Tänkte att det kan f-n inte bli värre än vad det är idag. Släpade mig från soffa till datorbord och började läsa.
Som gammal GI:are så var det inte så svårt att sätta sig in i det. Sagt och gjort; jag skippade potatis, pasta, bröd, socker. Handlade äkta grädde, helfet creme fraiche och började läsa ingrediensförteckningar! Lagade gräddsåser och lärde mig äta blomkål! Och åt inget godis! För första gången i mitt liv (ja, nästan) så var jag utan godis i två hela veckor!!!
Fjorton dagar – nema problema – dessutom med lite slarv, hmm, men inte socker! Två kg försvann och två till! Wow!
Och för första gången på flera år så upptäckte jag att jag sov på nätterna! Undra på att jag kände mig pigg! Julen kom och då åt jag för lite fett! Uppsträckning! Proppade i mig typ femtio knäck en kväll (sant…)Började vackla. Var det så bra idé det här? Sött som är så gott? Provade med Polly igen. Mmm.
NEJ. Månaden hade gått, och här var jag, tillbaka i godisbegärets himmel. Och då bestämde jag mig föra att det inte var värt det mer. Godiset alltså.
I skrivande stund så har det gått drygt fyra månader sedan jag läste boken och bestämde mig. Ytterligare fyra kg har försvunnit (valken runt midjan är borta!) och det går bättre och bättre med godisbegäret. Som ibland gör sig påmint.
Men det går inte sluta nu. Om man mår så här bra, sover på nätterna, känner sig pigg i huvudet. Jag brukade ha kryp i benen på kvällarna och när jag skulle sova. Jag tål inte nylonstrumpbyxor, brukade jag säga. Sant. Jag har trott det i alla år. Det är rätt kul faktiskt. Nu kryper det i benen om jag har ätit något med vetemjöl i. Nylonstrumpbyxorna hade inget med det att göra!
Faktum är att på mig har det här fungerat som rena rama mirakelkuren. Jag skulle kunna rada upp mer grejer men inlägget är redan långt…
Men jag är människa. Det kommer stunder när jag skulle vilja handla lösgodis. Baka bröd och äta. En riktigt god pastarätt! En kall öl. Men jag avstår.
Och maken han säger att jag blivit så snäll, så han vill inte att jag slutar! Undra hur jag var förut?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar