Påskgodis...

Gått runt och dammtorkat, tråkigt, maken har åkt för att se hockey. Ständigt denna hockey! Vid handlingen igår så sa maken att vi måste ha godis till påskkärringarna som ringer på dörren. Hmm. När jag såg den nyss, påsen, tänkte jag, "åh, jag häller upp godiset en skål istället för att bjuda ur påsen om det kommer någon".

Dålig idé. Där i fanns också chokladägg och dragéägg; de bruna, av erfarenhet vet jag att de är jäkligt söta. Goda.

Det tog två sekunder. Det gick så snabbt att det enda som jag egentligen hann känna var eftersmaken. Sött. Gott. Jag visste inte att jag kunde vara så snabb. Chokladäggen och dragéäggen; de bruna, tog slut. Tror jag. Och fan ta mej om jag börjar röra om i skålen!

Och nu sitter jag här med fruktansvärt dåligt samvete och undrar vad som hände? Jag var mätt. Jag var inte ens (medvetet!) sugen på godis. Inställd på att städa. Och hur i hela friden fick jag idén att hälla upp godiset i skålen?

Jag fattar att jag inte dör av att äta några sliskigt söta godisbitar. Jaja. Men det är lite fascinerande så här i efterhand (och jag känner ännu eftersmaken. Fan.) hur beroendet bara slog till och hur jag lät bli att tänka emot. Är fett besviken på mig själv...(hehe, men lite humor har jag!)

It won´t happen again. Men skåljäveln ska bort!

Får fortsätta städa och tvätta denna skärtorsdagskväll och låtsas som om inget hänt. Ska plocka fram en wallenbergare ur frysen och steka den med mycket grädde och göra en god sallad till som kvällsmål.

Because I´m worth it...

Glad Påsk, alla!