Visst, sure, tänker ni och höjer på ögonbrynen och ler lite i smyg. Hungrig måste hon väl vart förut?!
Men det är sant. Förut var jag sugen. Sugen, sugen och sugen; det var förknippat med hunger. Förmodligen därför som jag lätt kunde äta godis direkt på morgonen – och ändå äta frukost.
Sug och hunger känns lika men ändå olika. Suget är dels förknippat med en vana (antar jag) och att blodsockret blir konstigt av vissa kolhydrater (antar jag – är ju faktiskt ingen doktor). Upp och ner, upp och ner, ge mig sött! Så fort suget satte in (och jag trodde jag var hungrig!?) in med något i munnen; vad som, gärna sött eller kolhydratrikt! Superbra...
Nu blir jag hungrig. Men ändå kan jag vänta tills jag äter mat. Suget efter något innan maten (eller istället för) finns inte.
Jo, det är klart att jag kan känna suget; då får jag gå någon/några timmar bakåt och kontrollera vad jag ätit. Apelsin – god som satan var den! – gav mig (tyvärr) ett sug, antagligen för att jag en stund efter apelsinen dessutom åt jordgubbar till plättarna… Too sweet, honey! För jordgubbar har gått bra tidigare!
Och cashewnötter! Några stycken och ett eventuellt sug är borta! (Troligen inte bästa nöten - men den godaste!)
En ny värld…men faktiskt ganska god sådan! I ugnen står nu paj utan pajdeg och när jag tittade till dem nyss, var de dubbelt så höga mot när jag ställde in dem. Sufflé?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar