Fredag, jobbade stängning, alltså till klockan arton, vad passar då bättre än en enkel middag med färska räkor, hemlagad aioli och stavar av den goda osten comté? Nä, tänkte väl!
Maken hade innan middagen siktat in sig på en GT; jag hade siktat in mig på att göra en fett god majjo till rekerna. Jag är dock fortfarande jag, med det menas att övertalningen till att göra drinken (ja, jag fick blanda den – flygplansreceptet) inte blev särskilt svår för maken. Hade dessutom inhandlat några billiga glas på Myrorna och två av dem passade perfekt – menar verkligen helt perfekt – till Gt:arna. Som dessutom var exakt så god som jag kom ihåg. (Det är ju socker i tonicen. Märkligt nog verkar jag tåla en aning socker här och där men inte något så simpelt som en morot?)
Nåväl, fet majjo var det. Mycket självsäkert slänger jag ner ingredienserna till majjon i matberedaren – man är väl kock, ha! – men what!?
Vet inte när jag sist misslyckades med en majonnäs? Det jag kommer ihåg är att den då skar sig, typ delade på sig…men den här varianten, den blev, den blev liksom inte tjock, utan som en lös dressing. Märkligt. Skit i matberedaren, använd människokraft! Vispa, vispa, vispa som fan; armen helt körd! Tänker att det här fixar jag (kocken?) och tar en ny äggula och vispar, vispar, vispar som fan i dressingen men den bara inte tjocknar. (Och jag vet nog felet; för kall äggula och senap. Kock.)
Mitt blodsocker, det stabila, fortfarande stabilt vid majonnästillfället (sex och en halv timme sedan mat - lunchen!) så stabilt att jag bara ställer ifrån mig bunken, öppnar kylskåpet, tar fram en burk fet creme fraiche, pressar i en klyfta vitlök, drar några varv med chili exploisons och saltkvarnen och vips! En variant av aioli är klar att serveras.
Gott var det. Tyckte katten också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar