Måndag. Ett halt och snöblött Stockholm, huh. Gick med broddarna på till bussen – känner mig verkligen som en riktig tant då – men sedan de två gångerna jag halkade på den där tiondels sekunden är jag fullkomligt livrädd för halka…för nästa gång jag halkar blir det tredje gången och det vet man ju vad som kan hända tredje gången. Skulle vara synd slå ihjäl mig nu när jag hittat en ny livsstil, typ.
Det är rätt fascinerande att jag inte äter godis just nu. Ska erkänna att jag fortfarande tänker på det, men faktiskt inte lika ofta som i början. Bra! För när jag äter mig mätt och är mätt länge så får jag inte det där suget. Om jag vore andra i min omgivning skulle jag f-n i mig säga ”Grattis, vad du är duktig!” varje dag till mig!
Idag till middagen åt jag fröknäcke med tjockt (menar tjockt!) lager bregott. Haha, vad gott fröknäcket blev – och det var ju gott innan också!
Ska tacka lilla mamma för middagen. Porterstek. Ljuvlig. Hon hade med det fryst till oss när hon var här i julas. Till det serverade jag blomkålsmos med philadelphiaost och stekta ostplättar. Och sallad. Ostplättar är fantastiskt gott tycker jag men så besvärliga att steka…jag svär och gormar varenda gång! De fastnar i pannan, jag har för hög värme, de blir inte bruna, jag har för låg värme. Jag byter till en annan stekpanna och det blir bara ett kladd. Till slut så har jag några ätbara – goda – men fula!
Och apropå Jamie och hans snabba middagar…idag var jag hemma fem minuter över fem. När klockan var sex hade vi avslutat middagen. (Fusk med färdiga steken, lite bara…) Att göra ett blomkålsmos går ju betydligt snabbare än ett potatismos! Däremot tar det längre tid att göra ostplättar än det tar att göra klyftpotatis i ugnen…
Det är en konstig sak jag funderar över. Jag har alltid varit en salt typ, haha, jag saltar alltid extra på maten. Alltid. Utom nu. Det har hänt ett par gånger nu när jag lagat mat att jag tycker det blivit för salt…? Och ingen annan tycker det…Känns som att det är en bra grej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar